Vår
Jag känner mig ofokuserad. Slö. Hjärnan lyder inte och jag får inget grepp om mina tankar.
Det regnade idag. Ett stilla fall av vattendroppar mot den grönskande marken. Så visade sig solen, det skinande klotet, den som fick luften att glittra likt flytande kristaller över himlavalvet. Själv fann jag en stunds ro ute på balkongen betraktandes detta. Andades den luften, regnvåt även den, likt så många människor före mig. Likt så många samtida med mig. Som jag hoppas många även kommer kunna göra efter mig. Tänker på allt det vackra jag lämnat kvar hemma. Alla minnen från alla de år och årstidsväxlingar jag beskådat, förnimmat. Det skär i hjärtat då jag ser det öppna såret på berget, likt den smärta då de avverkade på kullen i väster. Trots att jag vet att det är nödvändigt. Vemod infinner sig likväl. Jag hoppas att jag snart, likt jag gjorde förr, kommer kunna förlika mig med tomrummet. Träd som alltid stått där men som inte längre finns där. Träd som aldrig mer kommer se solens ljus snudda dess trädtoppar i morgondimman. Nya kommer att planteras på samma ställe. Återigen, någon gång när jag blir äldre, kommer jag kanske kunna beskåda solens gyllene strålar belysa den stolta skogen på sluttningen. En dag...
Det regnade idag. Ett stilla fall av vattendroppar mot den grönskande marken. Så visade sig solen, det skinande klotet, den som fick luften att glittra likt flytande kristaller över himlavalvet. Själv fann jag en stunds ro ute på balkongen betraktandes detta. Andades den luften, regnvåt även den, likt så många människor före mig. Likt så många samtida med mig. Som jag hoppas många även kommer kunna göra efter mig. Tänker på allt det vackra jag lämnat kvar hemma. Alla minnen från alla de år och årstidsväxlingar jag beskådat, förnimmat. Det skär i hjärtat då jag ser det öppna såret på berget, likt den smärta då de avverkade på kullen i väster. Trots att jag vet att det är nödvändigt. Vemod infinner sig likväl. Jag hoppas att jag snart, likt jag gjorde förr, kommer kunna förlika mig med tomrummet. Träd som alltid stått där men som inte längre finns där. Träd som aldrig mer kommer se solens ljus snudda dess trädtoppar i morgondimman. Nya kommer att planteras på samma ställe. Återigen, någon gång när jag blir äldre, kommer jag kanske kunna beskåda solens gyllene strålar belysa den stolta skogen på sluttningen. En dag...
Kommentarer
Trackback